Nostalgi

Just den här kvällen för fyra år sedan var jag jättenervös.

När Kajsa låg i magen så låg hon på tvären väldigt länge och i vecka 36-37 ungefär så satte hon sig upp.
Vi fick tid för vändningsförsök i vecka 38 men lilla bäbis-kajsan lät sig icke rubbas utan vi kom ut från sjukhuset med en liten lapp i näven med ett datum på. Ett datum när vi skulle få träffa vår bäbis för första gången.
-Vi säger inget om vilken dag det är bad jag sambo och pappa J. Jag vill smälta det lite själv först.
-OK, sade han.
Vi blev upphämtade av min snälla pappa som skulle ge oss skjuts hem.
-Vet du vad papsen sade jag. Den 20 maj ska vi få vår bäbis!

Den 19 maj åt vi fisk till middag för att underlätta för min mage efter snittet.
Sill till förrätt och lax i ugn till varmrätt.
Jag duschade och drack kaffe och så gick vi och lade oss.

Nästa morgon kom min syster och hämtade oss tidigt. Vi skulle vara på sjukhuset klockan 7.
När vi kom dit och blev inskrivna fick vi veta att vi var tre stycken som skulle snittas den dagen och jag var naturligtvis sist på listan. Så vi väntade och väntade.
Vi fick ett rum och jag bytte om. Fick en kateter. Och väntade.

När klockan nästan var 11 blev vi nedrullade till operationsavdelningen av vår barnmorska.
Sängen parkerades utanför själva operationssalen i ett litet avgränsat bås och vi väntade igen.
Jag låg och lyssnade på musik på en MP3-spelare. Jag hade komponerat en liten låtlista med lugna fina låtar, bl a För Kärlekens skull, Alla famnar, Älska mig.
Efter en stund kom läkaren som skulle operera mig fram till oss och presenterade sig och berättade lite om vad som komma skulle.
Och efter ytterliggare en stund blev vi inrullade i operationssalen och jag minns att jag tänkte att det såg ut precis som i en film.
Alla närvarande var väldigt noga med att komma fram och presentera sig och berättade vad deras roll var.
Sedan fick jag sätta mig upp i väntan på narkosläkaren och då blev jag supernervös och började darra och skaka. Sambo och pappa J pratade lugnande med mig om precis vad som föll honom in och det kändes bättre efter en stund.
Sedan fick jag ryggbedövningen (av sveriges bästa narkosläkare sade min narkosskötare) och jag fick hjälp att lägga mig ned.
Jag var nervös över att bedövningen inte skulle ta ordentligt så när de drog en kall bomullstuss över min mage och frågade om jag kände något så sade jag ja. För jag gjorde ju det. Kände något.
Efter en stund frågade de mig igen och jag kände ju fortfarande så jag sade ja igen.
Det upprepades en tredje gång och när jag sade ja igen så tog läkaren en stor pincett och nöp mig i magen. Känner du det här? Ja sade jag igen, för jag kände ju något. Ja men gör det ONT frågade läkaren. Nej det gör det inte sade jag. Och då fick alla brått.
Ett grönt skynke spändes upp och jag kände att de satte igång.

Efter en liten stund hörde jag SSLLUURRPPP och då visste jag att de sög ur fostervattnet och att det snart var dags!
Och plötsligt så hör jag ett väldigt ilsket litet pytteskrik och en skrynklig liten bäbis visas upp för mig. Oj vilken liten ful är min första tanke. Bäbisen vänds på och jag får se att det är en flicka.

Sen kontrollerar barnmorskan med lite assistans från sambo och pappa J att bäbisen har tio fingrar och tio tår, får k-vitaminspruta osv. Sen får jag ha henne hos mig och tårarna börjar rinna. Vi får mysa en stund och sedan ska bäbisen vägas och mätas och mamman sys. Allt som allt tog hela operationen knappt 40 minuter.

Vi får åka till uppvaket och är där i ungefär två timmar och får sedan åka upp till BB-avdelningen till vårt rum.
Efter exakt två dagar får vi komma hem och det kändes underbart och härligt, spännande och läskigt allt på samma gång.

Min fina fina Kajsa, tänk att just jag fick förmånen att vara din mamma.