Hon är inte min kompis

På söndagens förmiddag gick vi ut och lekte i en lekpark nära oss och där hade vi stämt träff med en dagiskompis till småkaninerna och hennes lillasyster och deras föräldrar.

Storasysterkaninen var inteså intresserad av att leka med den andra flickan och lekte mest med sig själv och med oss.
Lillasysterkaninen gjorde det hon älskar mest av allt i hela världen, gräva i en sandlåda.

Vid ett tillfälle ville den andra flickan låna storasysterkaninens sparkcykel och det ville först inte storasysterkaninen men så efter en liten stund så sade hon OK.
Jag sade att M inte har någon egen sparkcykel och ville låna Kajsas för att prova den. Och då kanske M önskar sig en sådan i födelsedagspresent när hon fyller år.
-Jag tänker iallafall inte komma på hennes kalas då sade storasysterkaninen.
-Varför inte det frågar jag.
-Hon är inte min kompis säger Kajsa.
-Varför inte det frågar jag igen.
-Jag tycker inte om henne säger Kajsa. End of discussion.

Det här är svårt tycker jag.
Jag vill absolut inte tvinga mina barn att leka med andra barn som de inte tycker om men samtidigt är det svårt som förälder att exkludera ett barn från leken.
Jag kommer ihåg när jag var liten och det var en flicka som bodde i vårt område som ingen tyckte om. Hon förstörde våra lekar och skulle alltid bestämma.
Hennes mamma kom ofta och, som jag minns det, skällde ut oss eftersom hennes d otter inte fickvara med.
Jag försökte alltid förklara varför vi hade sagt nej och upplevde det som att all mammans raseri landade på mig.
Kanske därför jag tycker att det känns jobbigt nu?

Hur gör ni med kompisar och lekar, ska alltid alla barn få vara med?