Akutbesök

Idag på eftermiddagen fick jag ett samtal som man som förälder inte vill ha.

Sambo och pappa J ringde och säger med panik i rösten att lillasysterkaninen har trillat och slagit sig och blöder som bara den från ett jack i ögonbrynet. Hans panik smittar av sig på mig och jag hoppar in i första och bästa taxi och åker hem.
Hemma är en väska med ombyte, mellis och leksaker packad och lillasysterkaninen är påklädd och klar. Vi drar till barnakuten hon och jag och sambo och pappa J går iväg för att hämta storasysterkaninen på dagis.
Väl inne på barnakuten får vi komma in i ett rum och en sköterska tvättar rent Elins sår.
Mamman tycker att det ser kraterdjupt ut! Elin sitter till en början alldeles stilla i mitt knä men efter en stund blir hon lite ledsen.
Sköterskan säger att det måste sys och vi får en tid hos läkaren kl 17:30.

Väl på plats hos läkaren får Elin först sitta i mitt knä och såret tvättas rent igen. Sedan får hon ligga i mitt knä och jag får hålla runt om henne och håller i hennes händer. En sköterska håller fast hennes huvud och så får hon först en bedövningsspruta och så fort den börjat verka så syr doktorn tre stygn.

Elin avskyr att sitta fast. Hon kämpar för att komma loss och gråter och skriker och blir alldeles genomsvettig. Läkaren jobbar så snabbt hon kan men känns som att hon håller på jättelänge.
Tillsist är hon klar och Elin får ett Bamseplåster och ett klistermärke och slutar att gråta.
Ena sköterskan går iväg och kommer tillbaka en Pigglin som Elin tar emot.
-Ska du säga tack frågar jag.
-Nä säger Elin.
-Ska du säga hej då då frågar jag.
-Nä säger Elin igen och skakar på huvudet.

Hon vill bli buren hela vägen till bilen och håller hårt i glassen men utan att äta något på den. Först när vi sätter oss i bilen tar hon den första tuggan.

När vi kommer hem sen berättar hon för pappan och storasysterkaninen att doktorn höll i henne och det ville inte Elin att de skulle göra.

Min fina duktiga och tappra envisa lilla unge!

Sedan när det är sovdags så berättar hon flera flera gånger att doktorn höll i henne och att hon inte ville det.
Jag lider verkligen med henne men samtidigt är det också så himla skönt att hon kan förmedla sig såpass bra att hon kan berätta vad som var jobbigt med sjukhusbesöket och att vi kan prata om det och förklara varför, varför och varför igen.