Walking down memory lane

Vid den här tiden på året för två år sedan mådde jag väldigt dåligt.
Vi hade varit på landet större delen av sommaren jag och storasysterkaninen, jag var sjukskriven och vi hade först sällskap av mormor, sedan av moster och sedan började J:s semester och han kom upp med tåg.

I början av september hade jag en tid hos spec.mvc så då åkte vi hem till den och så sprang jag på olika kontroller där vid ett flertal tillfällen tills det beslutades på måndagen att jag skulle föda lillasysterkaninen med planerat kejsarsnitt.
På tisdagens eftermiddag fick jag ett samtal om på vilket sjukhus snittet skulle ske och att det på torsdagen skulle vara inskrivning och att på fredagen så skulle själva snittet äga rum.
Snabba puckar.

Jag kommer ihåg att storasysterkaninen var ledsen vid lämningarna på dagis den veckan och en bekymrad dagisfröken frågade oss om det var något särskilt som hade hänt hemma.
-Nej, vi är nog bara lite stressade över att vi ska få ett småsyskon på fredag sade jag och J.
-Nu på fredag frågade hon.

På torsdagen så var vi på plats för inskrivning och det var inget särskilt tyckte någon av oss eftersom vi redan hade ett planerat snitt bakom oss. Det var mest upprepning av sådan vi redan kände till.
På fredagens morgon kom mostern hem till oss för att vara med storasysterkaninen och jag och J tog en taxi till sjukhuset.
Först fick vi vänta en stund men sedan så fick vi komma till ett eget litet rum där jag skulle byta om och när jag gjort det så lade jag mig på sängen och somnade. Sen sov jag nästan ända tills det var dags att gå ned till operationssalen.
Nere i salen var det många olika människor som kom fram och presenterade sig och berättade vad som skulle hända.
Och precis som när storasysterkanien föddes så var jag lugn ända tills jag skulle sitta upp och få sticket i ryggen, då blev jag supernervös och började darra och skaka. Men även denna gången blev jag lugnad av J.

Operationen sattes igång och plötsligt ropar läkaren och barnmorskan oh hjälp och skrattar till.
Efteråt berättar de att lillasysterkaninen nästintill kom utsurfandes på en stor våg av fostervatten. De blev dyblöta hela bunten.

Vi fick henne till oss och oh vilken deja vu! Hon var så otroligt lik sin storasyster.
Sedan skulle hon mätas och vägas och då var J tillsammans med barnmorskan alldeles bredvid mig och gjorde det.
Då fick jag blodtrycksfall och det kändes som att det satt trettiosju elefanter på mitt bröst.
Jag fick snabbt motmedel och under tiden hade jag en sköterksa bredvid som instruerade mig att andas lugnt och försiktigt.
Hu, det var riktigt riktigt otäckt!

Sen fick vi åka till uppvaket och jag frös och frös så jag skakade.
Jag fick ett slags värmeblås under mitt täcke och lillasysterkaninen fick amma för första gången.
Efter en liten stund somnar hon och jag slumrar också.
Sen kommer det en sköterska som ska kolla till oss och även fast hon försöker dölja det så ser jag att hon tror att lillasysterkaninen inte andas.
Hon går iväg och kommer tillbaka med fler kollegor som under förevändningen ska kolla mitt blodtryck, klämma på magen etc tar bort värmeblåsen och mitt täcke eftersom de tror att lillasysterkaninen är för varm. De kollar henne och att hon andas och att allt är OK.
Sen när vi kommer upp på BB-avdelningen så vågar jag inte somna. Men J tar lillasysterkaninen och då kan jag sova en stund.

Tyvärr fick vi inget familjerum utan vid 10-tiden på kvällen åker J hem.
Jag utnyttjar skamlöst sköterskorna till allt jag behöver hjälp med, allt från blöjbyte till en smörgås mitt i natten.

Nästa morgon kommer han igen och har med sig finaste storasysterkaninen och mostern.
Efter en stund så åker de hem men J är kvar tills på eftermiddagen.
Han handlar godis åt mig och jag har med mig 'Män som hatar kvinnor' så jag läser hela eftermiddagen och kvällen och äter choklad.
Lillayssterkaninen bara sover, äter och bajsar.
Jag har haft tur att amningen kommit igång på en gång med båda småkaninerna.

På söndagens förmiddag får vi åka hem. Mostern kommer och hämtar mig och lillasysterkaninen.
Vi åker hem. Hem till J och till storasysterkaninen som blev så stor helt plötsligt.

OJ vad läskigt det kändes att lämna sjukhuset tyckte jag.
Men samtidigt otroligt skönt att vara hemma såklart men otroligt ovant med två barn helt plötsligt.
Den berömda tvåbarnschocken som alla pratar om och som måste vara överdriven trodde jag, den drabbade mig hårt.

Ooh så fin hon är vår lillasysterkanin.
Världens mest envisa lilla unge, och den busigaste, finaste och roligaste.
Sötaste Elin-Belin, vad vi älskar dig.
Tack för att det var just du som kom till oss och ville vara vår lillasyster och tack för att just jag får vara din mamma.