På måndagens hämtning av småkaninerna så var det 'någon' som var på tvärtom-humör.
Lillasysterkaninen var sjukt tjurig och skulle göra tvärtemot vad mamman sade hela tiden.
Kulmen kom när vi kom hem precis utanför vårt hus.
Då vill lillasysterkaninen stänga grinden och skjuter igen den men hon når inte upp till handtaget så jag stänger den.
Då bryter den stackarn ihop och ropar na, na (som betyder jag eller Elin) inte mamma!
-Men det var du som stängde säger jag. Mamma bara tryckte ned handtaget.
-Näe, näe gråter det lilla livet.
Och hon blir så infernaliskt sur att hon helt sonika slår sig ned på gräsmattan bredvid grinden och bara sitter där och gråter.
-Kom nu Elin säger jag och böjer mig ned för att lyfta upp henne men då eskalerar gråten till ett skrik och hon blir näsrmast hysterisk.
Jag får inte röra henne men hon vill inte heller röra sig.
Så efter en stund, när hon gråtit klart typ så säger hon mamma bä =mamma bära så då får jag lyfta upp henne och så kan vi gå in.
Jag förstår inte varför småkaninerna är så sjukt envisa. Det kan väl inte vara så att de har ärvt den härliga egenskapen både från mamman och pappan..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar