Mr Disease

Jag brukar läsa en diskussion på 'ett stort forum nära dig' som handlar om närstående med en mer eller mindre svår sjukdom.
Och det som framförallt slår mig är att oavsett vad det är för slags sjukdom det handlar om eller vilken närstående, vän eller familjemedlem så reagerar man som anhörig väldigt lika.

En person skrev något om när hennes partner tog ett steg bakåt och att sjukdomen tog över och att det var sjukdomen som talade eller agerade. Inte den personen hon levde med.
När jag läste det fick jag som en aha-upplevelse.
Att det inte är min kärlek, fina sambo J som fräser eller har kort temperament eller inte orkar. Det är mr Disease som tar över och skuffar undan.

Den här helgen har jag varit arg och trött.
Jag vill bli ompysslad och mysa. Jag känner, vem tar hand om mig?
Min vilotid är den tiden från barnen somnar tills jag går och lägger mig. Och då sitter jag oftast uppe lite för länge, just för att det är min enda egna tid.
Jag tror bestämt jag får rucka på det och gå och lägga mig tidigare på kvällarna den här veckan.
Så jag orkar.
Och så hoppas jag att Mr Disease körs på porten å det snaraste. Och att han stannar borta länge den här gången!