Melodifestivalen

Igår kväll var jag och min syster på genrepet av finalen till Melodifestivalen.
Och det var så sjukt bra!
Dolphan var liksom coolare än coolast och Måns var varm i kläderna och vuxit in i programledarrollen.
Christine var riktigt rolig och mellan låtarna ställde hon sig så hon stod snett framför oss där vi satt och kollade på varje bidrag, dansade och sjöng med.

Av bidragen så blev jag än mer förtjust i Eric Saades låt. Han växte i mina ögon och om jag skulle ringa och rösta (vilket jag aldrig gör) skulle han få min röst.
Likaså för Darin, hans bidrag växte också och hans låt är otroligt vacker. Men jag har svårt för att han står och åmar sig som en metmask när han tar i.

När Peter Jöback sjöng, då grät jag. Jag har aldrig tidigare sett honom live men alltid tyckt om hans röst men vilken otrolig scennärvaro han har.
Jag fick som en värk i hela bröstet och så bara rann och rann tårarna ju mer han sjöng.

En överraskning fick vi när helt plötsligt Björn Gustavsson kom in under Salems uppträdanden. Jag skrattade så jag skrek åt honom. Haha, han är bara för bra.

Jag har alltid gillat Ola sen jag såg honom i Idol och Unstopable är en typisk Ola-låt.
Pernillas låt är en trallvänlig schlagerdäng som jag gillar.
Timoteij blev jag besviken på. Jag gillade deras låt på tv:n men live lät det inte så bra.
Jessica Anderssons låt är sådär tycker jag.
Anna Bergendahl gillar jag inte.
Andreas Johnsons låt är så tråkig att jag somnar.

Pausunderhållningen bestod i en duell, Sverige mot Norge och började med Blossom och Never let it go.
Rätt som det var dyker Hanne Krogh upp och börjar sjunga på en låt jag inte känner igen.
Jag och min syster börjar hoppa på våra stolar och så kommer Kicki Danielsson in på scen och börjar sjunga Bra Vibrationer. Och nästa person att entra scenen är Elisabet Andreassen och så kommer den, låten vi hoppades på. La det svinge.
Är man schlagerfantast så är man. Punkt.