Falleri fallera

När vi kom hem från dagis var jag i köket och förberedde maten.
Lillayssterkaninen kom och bad om hjälp att ta ned en sak från en hög hylla i småkaninernas rum.
Samtidigt som jag tar ned saken så vrider jag mig om och tappar balansen helt och trillar ned från den pyttelillastolen jag står på.
Eftersom jag har armarna uppåtsträckta så vrider jag till den ena axeln som fastnar i något på vägen ned.
Det gjorde ASONT och jag bara vrider mig runt runt på golvet medans jag försöker att inte skrika rakt ut.
Den mikrosekunden som fallet tar känner jag hur det krasar till i axeln och tänker direkt att axeln är ur led och att jag är ensam hemma med småkaninerna, hur ska jag fixa mat till dem och om det behövs, hur ska vi komma in till sjukhuset?

Storasysterkaninen frågar försynt:
-Gör det mycket ont i axeln mamma? Har den hoppar ur led?
Mitt i allt eländet kan jag inte låta bli att le åt min fina fina storasysterkanin som aldrig glömmer något man berättat för henne. (På både gott och ont.)
En gång för 9 år sedan så hoppade nämligen min axel ur led och det har jag berättat för henne en gång.
-Ja det gör ont, men nej, den är inte ur led säger jag.
Den höll på att hoppa ur men jag kunde trycka tillbaka den.

Kalabalik på hög nivå.
Och ont som s-an har jag.