Lillasystern och det nya dagiset

Sedan i måndags har jag och lillasysterkaninen varit på hennes nya avdelning på den nya förskolan tillsammans.
Så otroligt roligt och mysigt att få vara ensam med henne, det händer inte så ofta och framförallt inte under tre dagar i sträck.

På onsdagen när det var mellanmål på förskolan så satt hon och höll låda som 17 och hade svårt att sitta stilla och det bara lös bus om hela henne. -Du är visst en liten busunge du sade den fröknen som satt vid hennes bord.
Hon känner sig hemmastadd skulle jag vilja säga.

En annan förälder frågade mig hur gammal lillasysterkaninen är och blev förvånad över att hon inte fyllt tre än.
-Hon känns så stor fastän hon är så liten. Hon är så med liksom.
Haha, jo det ska gudarna veta tänkte jag.

Redan igår så pratade vi om att hon fr om idag ska vara själv och att jag skulle gå efter en liten stund och det var absolut inga konstigheter alls.
När vi kom hade de andra precis gått ut och efter att vi satt på galonisar och gummistövlar gick vi också ut och lillasysterakaninen plockade åt sig några leksaker och gick direkt till sandlådan.
Jag stod en stund och hängde vid staketet och kände mig dum.
Tittade på när hon lekte och tittade på klockan.
Sen så bestämde jag att nu var det dags att gå.
Lillasysterkaninen hade knappt tid att säga hej då, för någon kunde ju ta hennes grejer om hon var borta från dem.

Nu sitter jag hemma och försöker lugna mina oroliga graviditetshormoner.
Men fy så jag saknar mina små kaniner!