Läslusta och inga människor

När jag var liten lärde jag mig läsa ganska tidigt och jag upptäckte också glädjen att läsa och försvinna in i böckernas värld.
Jag vet en gång skulle mamma läsa Mästerdetektiven Kalle Blomkvist för mig. Hon läste ett eller två kapitel, sedan skulle jag sova. När hon gått ut ur rummet så tände jag lampan och läste färdigt boken själv.

Jag kommer ihåg hur roligt jag tyckte det var att gå omkring på Biblioteket och botanisera bland alla böckerna.
En bok jag läste handlade om en pojke, att han vaknade en dag och var alldeles ensam.
Han kunde göra precis vad han ville, gå in i en godisaffär och äta hur mycket godis han ville, köra en buss, gå på bio. Men inget av det var i slutändan roligt eftersom han var så ensam.

När jag gick hemifrån imorse var det precis så.
Det var alldeles mörkt och tyst och inte en enda människa ute.
På min väg till tunnelbanan mötte jag inte en endaste liten kotte. Det var ändå inte så värst tidigt, tjugo över sju gick jag hemifrån.
Den första människan jag såg var spärrvakten i tbanan.
Jag gissar att den här dagen kommer att bli ungefääär lika lugn som gårdagen...