Jag var arg för att jag alltid går upp på morgonen när barnen vaknar. Jag kommer inte ens ihåg när jag hade sovmorgon senast.
Det känns orättvist, jag vill sova!
Efter en stund besinnar jag mig. Jag har bara mig själv att skylla att jag är trött eftersom jag inte lägger mig i tid.
Och jag vet dessutom att när min sambo är frisk, pigg och mår bra så går han upp först på mornarna.
Jag får dåligt samvete över att jag gnäller för småsaker men ibland måste man få gnälla!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar