Genusfunderingar

När lillebrollan låg i min mage så trodde jag länge att det var en flicka.
Och till viss del önskade jag att det var en flicka eftersom jag var rädd för att det skulle bli för mycket jämförelser mellan pojkar och flickor istället för mellan olika personligheter.
Nu var det ju en pojke i magen och mycket riktigt blir det mycket fokus på könet istället för barnet från andra människor.

En väldigt vanlig fråga som jag får är: hur känns det att ha en pojke nu?
Och jag svarar alltid samma sak, att det är lättare vid blöjbyten. Annars är han väldigt lik sina syskon i sätt och personlighet.

Men jag märker själv hur lätt det är att halka in i pojk/flick-sättet att tänka.
T ex så gillar lillebrollan väldigt mycket att leka med fjärrkontrollen och då kommer jag på mig själv att tänka att det är ju typiskt pojkar.
Men båda småkaninerna var också jätteintresserade av fjärrkontrollen och då tänkte jag: typiskt bäbisar att vilja leka med det som föräldrarna använder dagligdags.

Lillebrollan får ha väldigt mycket av småkaninernas gamla bäbiskläder och där finns en del rosa plagg.
En del barn på storasysterkaninens dagis tycker att det är konstigt och följaktligen får vi en del frågor om det.
Ett barn frågade t ex en gång varför lillebrollan hade en flicktröja på sig.
Varför tycker du att det är en flicktröja frågar jag.
Ehm, för att det är hjärtan på den svarar barnet.
Får inte pojkar tycka om hjärtan då frågar jag.
Barnet funderar lite och säger sen joooo, såklart.

Jag tycker att det är så sorgligt att samhället så tidigt lär små barn att pojkar och flickor väntas uppföra sig på olika sätt och att tycka om olika saker.
Varför kan vi inte se barnets intressen istället för att passa in könet i ett fack?
Jag har hört på öppna förskolan att en mamma säger om sin son att han tycker så mycket om att leka med dockor här för det får han inte hemma för sin pappa. Sorgligt som sagt..